Spexet i NA
Redan idag på morgonen finns årets Sture-recension av helgens Örebrospex-premiär utlags på nätet, en omfångsrik och underhållande textmassa att ta sig igenom i vanlig ordning. kan dock utfärda en viss spoiler-varning för den som tänkt sig komma och se vår föreställning (och det har ni väl 
) därför erbjuds här nedan en garanterat spoiler-fri sådan av nämnda text:
Örebrospexet - med närmast fullsatt och rektorsdekorerad premiär på lördagen - är galet och infallsrikt, och det präglas av en spelglädje som stavas hängivenhet. Därtill hör jag sångröster i alla de bärande rollerna som nynnar professionalism. Tiden är andra världskriget och Winston Churchill.
Figuren och motoriken hans för snarast tankarna till min korkade fanjunkare Johansson på Upplands signalregemente. Och så har vi Edith Piaf - som sjunger bättre än originalet -. Sjunger utmärkt gör också Zarah Leander som hemlig agent. In träder Sigmund Freud - hoppla! Och hej på dig du, Ian Fleming. Här härskar ett rollbesättningens gulliga överspändhet. Jag skulle inte blivit det minsta överraskad om Ivan den förskräcklige och Carolina Klüft tassat in omslingrade om varandra. En innehållsrik men njutbar soppa med andra ord.
"Soppa" var ordet som nu kom fram ur mitt undermedvetna. Det har etablerats en ny utspisningslokal i Örebro; den ligger i universitetets aula. Över bänkraderna rullar en kaffedoft som på mammas syjunta. Men här har ingen börjat med stjälkstygn - ännu. Det dricks också annat än kaffe, om man säger så. Och så äts det som i en andra klassens tågkupé. Omgivningen börjar frossa innan galoscherna monterats av. Skräckslagna människor tror att svältgränsen dras redan före Mjölby. Det är två saker jag inte vill vara: pålkransförare och heltäckningsmatta i universitetsaulan.
Nu är jag väl en kontrarevolutionär som borde föras bort i gryningen och ställas mot en vit mur. Men jag kräver - trots fribiljett - att få höra sångtexterna; jag antar att de förtjänar det. Jag har riktigt bra hörsel men kan inte helt uppfatta texterna på grund av förbannad musik. Det är diskodecibel. Inte heller kan jag höra de partier när auditoriet klappar i takt under sången. Det är väl inte "Allsång på Skansen"! Också barrikadkämpar som applåderade mitt i låtarna utmärkte sig. Det är ju - för att ta till ett av de värsta skällsord jag vet - jazz!
Med den vitryggiga hackspettens envishet har jag förr påtalat den grasserande farsot som heter "Omstart" vilket för tankarna till min gamla Renault. Efter ett gouterat inslag hojtar publiken. Men det är inte fråga om någon bissering, utan ett nytt - eller ve och fasa - två nya, och väl inrepeterade nummer framförs. Alltså: tempot faller, den dramaturgiska ryggraden får sig en knäck. Det är mycket enkelt. Själv kom jag vid flera tillfällen vid omstart tre på mig med att inte minnas "originalet". Inslagen tar ut varandra och hör absolut inte hemma i studentspex av klassiskt snitt. Framlidne världsdirigenten Arturo Toscanini förbjöd all bissering på La Scala i Milano. I universitetsaulan skulle han vänt i dörr'n! Jag sitter där och glor men publiken jublar som vid en framgångsrik månlandning.
Det ges så mycket gott i den här uppsättningen. Hela tiden är det mycket bra men inte alltid mycket roligt. Jag ska förklara varför. Föreställningen sänder så att säga i två kanaler, lämnar två olika budskap. Det är ödeläggande för scenisk produktion om publiken så att säga inte vet om den ska skratta eller gråta. Det är helt enkelt inte spex.
Och ändå är så fallet. Sången har jag lovordat ovan. Dialogen får mig att skratta flera gånger. Regin skänker farstempo och spring i dörrar - även till ankhus! Folk ramlar och slår sig så jag (!) får ont. Musik, doakör, ljus, ljud, scenbygge och annat har arbetat väl för en lyckad kväll. Sannolikt har denna spexarmé också haft mycket roligt, och det är den värd.
) därför erbjuds här nedan en garanterat spoiler-fri sådan av nämnda text: Örebrospexet - med närmast fullsatt och rektorsdekorerad premiär på lördagen - är galet och infallsrikt, och det präglas av en spelglädje som stavas hängivenhet. Därtill hör jag sångröster i alla de bärande rollerna som nynnar professionalism. Tiden är andra världskriget och Winston Churchill.
Figuren och motoriken hans för snarast tankarna till min korkade fanjunkare Johansson på Upplands signalregemente. Och så har vi Edith Piaf - som sjunger bättre än originalet -. Sjunger utmärkt gör också Zarah Leander som hemlig agent. In träder Sigmund Freud - hoppla! Och hej på dig du, Ian Fleming. Här härskar ett rollbesättningens gulliga överspändhet. Jag skulle inte blivit det minsta överraskad om Ivan den förskräcklige och Carolina Klüft tassat in omslingrade om varandra. En innehållsrik men njutbar soppa med andra ord.
"Soppa" var ordet som nu kom fram ur mitt undermedvetna. Det har etablerats en ny utspisningslokal i Örebro; den ligger i universitetets aula. Över bänkraderna rullar en kaffedoft som på mammas syjunta. Men här har ingen börjat med stjälkstygn - ännu. Det dricks också annat än kaffe, om man säger så. Och så äts det som i en andra klassens tågkupé. Omgivningen börjar frossa innan galoscherna monterats av. Skräckslagna människor tror att svältgränsen dras redan före Mjölby. Det är två saker jag inte vill vara: pålkransförare och heltäckningsmatta i universitetsaulan.
Nu är jag väl en kontrarevolutionär som borde föras bort i gryningen och ställas mot en vit mur. Men jag kräver - trots fribiljett - att få höra sångtexterna; jag antar att de förtjänar det. Jag har riktigt bra hörsel men kan inte helt uppfatta texterna på grund av förbannad musik. Det är diskodecibel. Inte heller kan jag höra de partier när auditoriet klappar i takt under sången. Det är väl inte "Allsång på Skansen"! Också barrikadkämpar som applåderade mitt i låtarna utmärkte sig. Det är ju - för att ta till ett av de värsta skällsord jag vet - jazz!
Med den vitryggiga hackspettens envishet har jag förr påtalat den grasserande farsot som heter "Omstart" vilket för tankarna till min gamla Renault. Efter ett gouterat inslag hojtar publiken. Men det är inte fråga om någon bissering, utan ett nytt - eller ve och fasa - två nya, och väl inrepeterade nummer framförs. Alltså: tempot faller, den dramaturgiska ryggraden får sig en knäck. Det är mycket enkelt. Själv kom jag vid flera tillfällen vid omstart tre på mig med att inte minnas "originalet". Inslagen tar ut varandra och hör absolut inte hemma i studentspex av klassiskt snitt. Framlidne världsdirigenten Arturo Toscanini förbjöd all bissering på La Scala i Milano. I universitetsaulan skulle han vänt i dörr'n! Jag sitter där och glor men publiken jublar som vid en framgångsrik månlandning.
Det ges så mycket gott i den här uppsättningen. Hela tiden är det mycket bra men inte alltid mycket roligt. Jag ska förklara varför. Föreställningen sänder så att säga i två kanaler, lämnar två olika budskap. Det är ödeläggande för scenisk produktion om publiken så att säga inte vet om den ska skratta eller gråta. Det är helt enkelt inte spex.
Och ändå är så fallet. Sången har jag lovordat ovan. Dialogen får mig att skratta flera gånger. Regin skänker farstempo och spring i dörrar - även till ankhus! Folk ramlar och slår sig så jag (!) får ont. Musik, doakör, ljus, ljud, scenbygge och annat har arbetat väl för en lyckad kväll. Sannolikt har denna spexarmé också haft mycket roligt, och det är den värd.
Kommentarer
Trackback